Race report: Nattvasan 90km, 2020

Det har nu gått ett par veckor medan jag har smält intrycket från min första längdskidtävling, och första Vasalopps-erfarenhet. Nedan följer en text om hur det var när jag och Dennis åkte 90km från Sälen till Mora, mitt i natten mellan den 28e och 29e februari 2020.

Jag var så nervös. Eftersom vintern uteblev från Stockholm, hade jag knappt använt mina nya skidor som köptes på mellandagsrean. Det hade blivit några mil i Högbo bruk, Sälen, Falun, och senast på Södra Stadsberget i Sundsvall, men sammanlagt hade jag inte ens åkt sträckan som nu låg framför mig. Därtill hade verkligheten ryckt mig ifrån den goda träningsdisciplin som jag upprätthållit under januari, och under februari månad hade jag snarare vilat mig i form, med undantag för ganska intensivt klättrande.

Men nu var det dags. Vi hade åkt upp till Leksand där C.s föräldrar har sin stuga, som vi använde som sambandscentral för äventyret. Min lillasyster var redan på plats i Sälen, för att kämpa sig igenom Stafettvasan tillsammans med hennes kollegor. Efter målgång i Mångsbodarna rapporterade hon, frusen och lyrisk, om magiska soluppgångar och värdelöst glid. Det var troligen tio år sedan hon stod på längdskidor, så vi var alla imponerade över hennes bedrift. Hon skulle sluta upp med de andra i Mora, basta och äta pizza, och sedan köra min bil tillbaka ned till Leksand.

Jag och Dennis, å andra sidan, skulle ta oss i motsatt riktning – tills vidare. Vi åt så in i helvete mycket pasta, för att toppa upp Dennis kolhydratsladdning. Han hade ätit konstant sedan vi satte oss i bilen på torsdagskvällen (och enligt egen utsaga även innan dess), vilket spädde på min oro för hur dåligt jag hade förberett mig. Jag hade snarare skippat lunchen på torsdagen, till förmån för något möte. Sedan packade vi våra väskor fulla med mat och vätska, lastade in allting i bilen, och körde norrut till Mora.

I Mora blev allting plötsligt på riktigt. Jag ska vara ärlig och säga att jag aldrig lagt någon som helst vikt vid Vasaloppet under alla tidigare år, så jag har ingen relation till målgången. Jag tror bestämt inte att jag riktigt visste att det startade i Sälen och gick i mål i Mora, innan jag blev anmäld av Dennis. Det som däremot berörde mig var vilken organisation som var runt evenemanget, och hur lyckliga och trötta alla deltagare såg ut att vara när de staplade mot sina bilar med skidor och stavar i handen.

Min lillasyster och hennes kollega Martin platsade i denna kategori. De mötte upp mig och Dennis strax efter att vi hade hämtat ut våra nummerlappar. De berättade lite om hur det hade gått för dem, prisade spåren men framför allt pizzan och bastun efteråt. Jag märkte att resan gjort tydligt intryck på min lillasyster, som vanligen inte tränar särskilt mycket. Hon var lyrisk.Efter en stund kramades vi, de fick bilnycklarna, och jag och Dennis satte oss på bussen upp till Sälen.

Vi hamnade bredvid ett grabbgäng som kallade deras frugor för ”kärringen”, och uttryckte högljutt sitt hopp om att hamna bakom nån ”snyggare röv” i den första uppförsbacken för att känna lite motivation, en jargon som jag har svårt för och blev omotiverad. Är det den här slags människor som gör Nattvasan, tänkte jag, men sade ingenting till dem eller Dennis. Istället talade jag lite om ultraloppet i april och hur illa förberedd men taggad jag var för det, lite om klättring och hur vi skulle gå ledklättringskurs för att kunna klättra utomhus i Sundsvall till sommaren. Och Dennis pratade om hans träning, som vanligtvis är otroligt intensiv och spretig, men nyligen zoomat in på cykling. Jag kan tänka mig att vi lät minst lika töntiga som grabbgänget, om någon satt och tjuvlyssnade.

Bussen gick under middagstid, eller vad man nu skulle kalla det, så vi drack kaffe ur termos och åt medhavda veganska renklämmor. Nervositeten stegrades, och det kändes som om bussen tog evigheter. Men till slut kom vi fram till parkeringen och ängen där starten skulle gå.

Vi var långt ifrån först, men det var mer än två timmar till start. Det fanns ett litet café inomhus, och en väldigt stor Stadium-butik. Vi satte oss på golvet, som så många andra, mellan de två. Efter ett tag gick jag in och köpte ett par over-mittens i butiken, men i övrigt pillade vi bara lite med nummerlappar, och fördrev tiden. Vi träffade lite bekanta, som var mer benägna att tala tid än vad vi var. Den sista halvtimmen stod vi ute i mörkret och värmde oss vid en av de många eldar de tänt. Nu var det så spännande att det gärna fick sätta igång.

Jag och Dennis vid starten

Innan starten hade de en ljusshow, med lite berättelse om Vasaloppets historia. Alla skulle släcka ned sina pannlampor för totalt mörker och maxad effekt när samtliga lampor tänds på samma gång. Jag tror dock att detta ser coolare ut på drönarvideo än hur det kändes som en del av flocken. Jämfört med exempelvis Gladiator-musiken inför start på Lidingöloppet, så kändes inte det här lika mäktigt. Men nu var det äntligen dags. Nu fick man äntligen börja beta av de 90 kilometerna till Mora.

Eftersom jag inte har följt Vasaloppet tidigare, har jag inte förstått att den första backen är något speciellt. Vad gäller branthet eller längd så är den inte heller det, utan det är naturligtvis de medtävlande och deras iver som är frustrerande. Jag hörde ett par frustrerade kan du SLUTA gå på mina skidor, eller håll KOLL på stavarna. Jag försökte le åt hur mycket det här betydde för mina medtävlande för att de ska vilja bli arga på varandra – det fick mig att bemöta hela tillställningen med mer respekt.

Nattvasan åks i lag, så det var lite utmanande att inte tappa bort varandra i myllret, då Dennis försökte hålla sig där han kunde skejta och jag ville använda mig av det som en gång varit klassiska spår. Men vi fick syn på varandra lagom ofta för att vid den högsta punkten vara sida vid sida.

Vi höll inget vidare högt tempo, men vi åkte både om och blev omåkta. Vi stannade lite längre vid alla stationer, och såg till att dricka ordentligt och äta av våra medhavda snacks. Jag brukar få magproblem av att dricka energidricka, så jag höll mig för det mesta till det uppvärmda vattnet som smakade himmelskt. Men generellt så höll magen förvånadsvärt bra, vilket får mig att tänka att det är skillnad på löpning och längdskidåkning.

Men vi tuggade i oss kilometer efter kilometer. Skyltarna längs banan räknar ned till mål, och skyltar som 87 eller 79 är för långa distanser för att bli konkreta. Men varje skylt kändes som en pytteliten seger, och vi behövde bara 90 sådana. Även tiden var abstrakt. Jag har reflekterat under löprundor hur 5 kilometer kan kännas mycket om man bestämt sig för att springa 5 kilometer, medan det går snabbt om man ska springa 25 kilometer. I det här fallet hade vi nog planerat att vara ute i nästan 10 timmar, och då kändes exempelvis en halvtimme som ingenting. 9h30m kvar då? Orimligt länge att hålla på med vad som helst.

Det fortsatte så, kilometer efter kilometer, och efter Mångsbodarna hade vi kommit in ett riktigt bra flyt. Snart susade 60km skylten förbi, och då var humöret riktigt på topp. Ett tag till. Sedan kom hjärnspökena. För jag var redan trött, och vi hade dubbelt så mycket kvar som vi hade åkt. Jag skulle hålla på med detta i minst sex timmar till, vilket är längre än jag har hållit på med sport sammanhängande någonsin. Jag hade inte tränat för det här, och jag märkte hur Dennis redan fick hålla igen för min långsamhet. Det var så dåligt av mig att inte tillbringa mer tid vid stakmaskinen, eller på rullskidorna. Nu skulle jag vara tvungen att bryta och förstöra för Dennis, och varje stakning framåt vari onödan för det här skulle aldrig gå.

Det var nu det var spännande att göra detta som ett lag. Ett lag som dessutom hade ganska samma syn på träning och tävling och äventyr. Jag känner egentligen inte Dennis jätteväl. Vi började samtidigt på Hanken, men umgicks inte då, men sedan jag flyttade till Stockholm så har vi sprungit och druckit öl tillsammans ett par gånger. Men jag har märkt, då vi tränat, att jag respekterar hans nyfikna och äventyrliga approach till träning och fysiska utmaningar. Och den respekten visade sig vara mer än välförtjänt.

Han såg lite oroligt på mig, och frågade hur det gick? Jag kvävde instinkten att fräsa hur i helvete tror du att det går? eller ta det som en invit för att ge upp. Istället svarade jag att jag var pigg i kroppen, men att jag kämpade en del med dåliga tankar just nu. Han svarade inget, så vitt jag minns, utan vi fortsatte staka på. Men känslan av att han visste att jag brottades med dåliga tankar lättade bördan. Och att konstatera högt att kroppen håller med huvudet spelar spratt, gjorde spratten mindre farliga. Så jag orkade en bit till.

Väl framme i Evertsberg, som ändå får räknas som halvvägs, tog vi en liten längre paus. Vi tog av oss skidorna, fick en gudomlig pannkakswrap, och kaffe. Klockan började bli ganska sent vid det här laget, och gruset började samlas i ögonen. Jag tog av mig vantarna för att kunna äta och dricka, vilket jag inte borde gjort.

När vantarna väl kom på, var de blöta och kalla, och efter Evertsberg går det utför. Jag hade tittat på banprofilen och sett fram emot detta avbrott i stakandet. Men temperaturen låg runt -14, och fartvinden blåste rätt igenom vantarna. Jag frös så in i helvete, och försökte staka i nedförsbacken för att vifta ut blod i fingerspetsarna. Utan framgång.

Efter vad jag uppskattar vara halvvägs nedför backen signalerade jag till Dennis att jag var tvungen att stanna och byta till de torra och tjockare vantarna jag hade i ryggsäcken. Först så var det omöjligt att få av mig ryggsäcken, sedan att få upp dragkedjan. Vantarna fick jag fram fort, men när jag sedan skulle trä på dem stötte jag på patrull. Jag hade tappat känsel ned till knogarna, och det blev mest att jag försökte trä tre fingrar in i ett, vilket naturligtvis inte gick. Frustrerad av att Dennis bara fick stå och vänta på mig, över att jag frös så mycket, över att jag inte fick på mig handskarna, stressade jag upp mig. Det kändes som om vi stod där och härjade i tio-femton minuter. Sedan kom handskarna på, och vi stakade vidare.

Handskarna hjälpte, och snabbt också. Men det var inte så bra, det heller. För när känseln kommer tillbaka, så brinner det under huden. Jag fällde några tårar medan jag stakade, för att det gjorde så ont. Men jag visste att jag behövde fortsätta staka så att jag fick tillbaka värmen igen. Kölden gav ett adrenalin-rus, som jag använde för att staka vidare.

Smärtan lade sig strax innan vi kom till 30-skylten, och då hade jag glömt att jag varit trött. Dessutom hade de dåliga tankarna försvunnit. Och nu var det bara en tredjedel kvar. Tre timmar var en överskådlig tid, för jag visste hur det kändes att träna i tre timmar i streck. Jag visste att jag kunde klara det.

Klockan började bli sent nu, men det fanns fortfarande hjältar längs vägen. Förutom sjukvårdspersonal och funktionärer som serverade vid stationerna, så hade kompisgäng och familjer satt sig i vindskydd längs spåret för att heja på. De hade stora brasor tända, ibland musik, alltid glada hejarop. Jag försökte high-fivea dem allihop, och tacka dem för energin. Min kollega Andreas, som är expert på att sprida glatt humör runt sig när vi är ute och springer, brukar motivera det med att han får mer energi tillbaka när han hejar och uppmuntrar till höger och vänster. Jag märkte att han hade rätt i detta, när jag talade uppmuntrande med Dennis, eller några av de lag som vi låg och växeldrog med. Det här äventyret började kännas roligt igen, och det var spännande att uppleva något helt nytt för mig.

Dessa entusiaster längs vägen hade dessutom ställt till med en del vackra vyer för oss åkare. Att åka på natten bjöd på häftiga vyer och känslor, exempelvis att vara ett par ensamma pannlampor som skidar över en myr som lyses upp av en stor måne och en ostörd stjärnhimmel. Men det häftigaste var eldshowerna vissa bjöd på. Någon mot slutet hade satt upp facklor längs banan i säkert femhundra meter, som hälsade oss åkare som hjältar i någon film. Eller de som, kanske 15 kilometer från Mora, hade hängt upp ljuslyktor i alla trädkronor ovanför spåret, vilket gjorde att man åkte igenom en magisk ljustunnel. Volvo hade också sponsrat och försökt göra en cool tunnel att åka igenom nära Gopshus (?), tillsammans med någon musik. Försöket föll platt, och jag störde mig endast på 30 sekunders musikslingan som ekade i repeat över skogarna.

Vi fortsatte att stanna och dricka ordentligt vid de sista stationerna, och när vi såg på klockan märkte vi att det fanns hopp att komma in under 9 timmar. Det tyckte vi var en mycket bra tid, som vi gärna siktade på. Så vi stakade och stakade, och jag tror att det för det mesta var tanken på att bli färdig som hjälpte musklerna att orka hålla den takten. I uppförsbackarna tog vi det lugnt; ingen idé att slita ut sig i dem för att spara någon minut, utan bättre att staka igen den minuten senare.

Vi gjorde höga glädjerop 9 km-skylten. Ensiffrigt! En tiondel kvar. Dennis frågade om jag mindes tanten som vid 81 km-skylten muttrat att då var det bara göra om detta nio gånger, och det gjorde jag även om det tedde sig som en evighet sedan. Ny energi till de ganska tärda musklerna, lite kraftigare stakningar.

Med fem kilometer kvar förstod vi att vi skulle klara det. Det hade inte varit självklart för mig – inte under förberedelserna, bussturen, och de tillryggalagda 85 km. Det fanns hela tiden en underliggande stress att varje stakning var i onödan. Men nu var det bara fem kilometer kvar, och jag skulle få en medalj från Vasaloppet. När den stressen släppte, överöstes jag av en enorm trötthet. Kanske hade stressen eggat på mig, och jag nu saknade motivation att trötta ut mig nu när jag mentalt kommit i mål. Eller så hade jag nått vägs ände, energimässigt. Lyckligtvis verkade Dennis bara gladare och piggare för stakning, och jag kunde ju inte svika honom nu. Jag sackade efter en aning kanske, men försökte hålla igen gapet så gott jag kunde. Med tre kilometer kvar fick jag be honom hålla koll så att han inte gick över mållinjen för långt innan mig. Fick uppmuntrande ord i gengäld. Kom igen Kalle, det här klarar du.

In i samhället, upp för någon bro vars valv kändes onödigt böjt, och sedan stod målgången där plötsligt. Klockan var halv fem, så det var inget stohej direkt. De flesta lagen hade gått i mål före oss, festen var över. Även vår fest, som hade pågått i 8 timmar och 47 minuter, var över. Det kändes overkligt, både att vi hade genomfört det och inte behövde staka mer, men också att vi inte fick staka mer då vi nått fram. Vi blev fotograferade, och jag lade mig i snön för att pausa klockan och hämta andan.

Det var svårt att hålla ögonen uppe i bilen på väg hem, och jag märkte att jag tappade flera segment av det min lillasyster sade. Hon var väldigt stolt över mig, och det var jag med. Vi hade båda åstadkommit något vi inte riktigt trodde att vi skulle klara av. Några timmar senare, efter lite sömn, åt vi frukost i Leksand. Tre med medaljer runt nacken. C. var avundsjuk på våra lyckliga och trötta leenden, så jag tror hon skaffar sig en medalj nästa år, hon med.

Jag kan tänka mig att skaffa mig ytterligare en medalj, jag med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: