Långpass en långsam lördag

Idag har jag brottats med rastlöshet. Denna helg är den första på länge utan planer, och därtill är C. iväg och besöker vänner i Arendal. Det saknas inte saker att göra, men de är små, eventuellt obetydliga saker. Jag tror att rastlösheten, och hela väsendets ovilja att gå ned i varv, är symptomatiskt från en lite för aktiv höst och jul. Brottning med rastlöshet är således en fight värd att ta.

De meditationsövningar som jag och C. håller på med, varje kväll innan vi somnar, tycks hjälpa mig. Jag tycker att jag enklare kan hantera känslor som rastlöshet, och analysera dem som något externt. Det kliar fortfarande i fingrarna, och det okoncentrerade vankandet kvarstår, vilket är helt naturligt då vi inte övat så länge. Återigen påminner jag mig: man är inte bättre än vad man är just nu. Men man kan öva för att bli bättre sen.

På grund av välbehaget jag känner från meditationen, så har jag börjat bläddra i boken The Way of Zen, som är en genomgång av Zenbuddhism av den brittiska filosofen Alan Watts. I inledningen finns en tänkvärd strof om hur vi i mångt och mycket baserar vår nuvarande självbild på vilka förändringar vi måste göra till vår bild av vårt historiska jag för att ha ett tillfredsställande framtida jag. I den processen ersätts det nuvarande jaget av en hypotetisk framtid. Jag fann att det var att konkretisera lev i nuet och dessutom är det besläktat med att man inte är bättre än vad man är just nu.

Men jag är inte på väg att bli konvertit. Buddhism, likt andra religioner och ideologier, används som kärl för att frakta intolerans och våld genom dogmatiskt tänkande. I veckan lyssnade jag på den här podcasten av the Economist, som berättar om ett nyligt exempel av hur buddhistmunkar spöar oliktänkande med järnrör.

Att springa är inte meditation, men det kan låta huvudet bearbeta tidigare intryck. Eftersom jag hade en del extra tid till godo, samt hade en bil att hämta i Frösundavik, passade jag på att springa mitt långpass idag under lördagen. Rundan blev totalt 25km, vilket är aningen i överkant för den upptrappningskurvan jag tänkt mig.

Det var ljust då jag började, och började bli mörkt först då jag nådde norra änden av Brunnsviken. Transportlöpningen längs Bergslagsvägen till Brommaplan, och vidare upp igenom Solna är vådlig för själen, så jag lyssnade på en ljudbok. Löpningen runt Brunnsviken, däremot, är en kär gammal vän, full av roliga stigar och grusvägar.

Strava screenshot från långturen

Jag hade ingen näring med mig, och det började kännas runt 19 kilometer. Jag hade då hållit ett föredömligt lagom tempo, med låg puls. Bara ett par kilometer innan funderade jag på att trappa upp och springa sista biten lite snabbare, men tyglade mig för att inte slita för mycket på kroppen. Och tur var det, för en del av mig ville promenera genom Hagaparken upp dit bilen stod.

Jag höll ut, även om sista kilometerna gick långsamt och var kämpiga. Jag tänker mig att långpassen vänjer huvudet att vara trött och uttråkat, lika mycket som det vänjer muskler och leder att ansträngas under en längre tid. Det tar säkert många pass för att få självförtroendet på plats för att säga jag har varit såhär trött förut, och jag vet att jag har mycket kvar att ge. Jag ser fram emot att ta mig an dem.

Halvvägs runt Brunnsviken, efter att mörkret hade sänkt sig, började det att hagla. Då reflekterade jag över vilket vardagsäventyr jag var ute på, springande över rötter och stenar i oväder. Det slog mig att rastlösheten var bortblåst, även om jag inte uträttade någonting. Denna lilla, möjligen obetydliga sak att göra, var precis vad jag ville ha ut av livet just då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: